La Jolla- San Diego

Känns lite vemodigt det här, att gå igenom alla bilder från vår sista tripp i USA för den här gången. Det här hunnit bli 11 utflykter med övernattning totalt under de här 20 månaderna och det får man väl ändå känna sig hyfsat nöjd med, Las Vegas, Rocky Point/ Puerto Peñasco med mamma och Casildo, Grand Canyon med svärisarna, San Diego, NY City på väg till Sverige , Disneyland för att fira Jack, Prescott, Los Angeles med Emeli, min 30-årsdag i Playa del Carmen, Tucson och nu senast La Jolla-San Diego. Ingen av tripperna har varit längre än 4 nätter borta men ändå är jag så tacksam över att vi har fått se så himla mycket. Dessutom har vi ju varit i Sverige ett par tre gånger, så visst har vi hunnit resa en del. Kan efter den här senaste turen säga att det inte är helt lätt att åka omkring med två småbarn och att resorna har blivit som de har blivit just för att barnen just då har varit i de faser de har varit, och ingen har varit den andra lik eftersom behoven har varit så olika från gång till gång. Det var definitivt enklare när de var mindre båda två, nu på slutet har det blivit mer på deras villkor och det får bli så. Samtidigt är det så himla härligt att båda nu kan vara med och leka och busa!

Vi hade i alla fall en fin helg och hann med både världsberömda San Diego Zoo och dess safaripark och en mysdag med sälskådning och ett par härliga timmar på stranden.

Att bränna på västerut i solnedgången...

...magiskt!

En liten apa på en annan liten apa 

Så spännande med djuren!

Smarrigt med sockervadd!

Den här manduca-selen köpte vi till Jack innan vi åkte till Australien när han var 11 månader och herregud vad vi har använt den mycket. 

Inte lika stor som en gorilla...

De hade visning av något slags kattdjur som tydligen är en hejare på att hoppa efter sina byten.

Safari-tåg!

Magiskt kvällsljus på beachen.

Ser så idylliskt ut, vill bara berätta att ungefär 20 sekunder efter att den här bilden togs så fick Jack ett ryck och sprang rakt ut i vågorna och vägrade lyssna när vi ropade tillbaka honom (sjukt stora surfvågor och väldigt strömt!) så vi fick göra en snabb reträtt och åka hem till hotellet med en gallskrikande unge. Det är inte alltid som det ser ut på bilderna.

Softande sälar

Hur gullig sälkut?

Och våran lilla människokut hade kul på stranden (en lite mer barnvänlig variant den här gången...)

Regnbågsfärgade moln!

"Kommer maaaaat"

Stora huliganen skulle stoppa vågorna men lilla ville helst hålla handen.

Snodde till mig en mysig lek-och pratstund med honom på tu man hand.

Nu blir det till att börja packa och fixa för hela slanten, imorgon är det bara två veckor kvar och om bara en liten vecka kommer Marcus, ungarnas farbror, hit. Vi håller oss busy ändå in i slutet!

Upphällningen

Det närmar sig nu. Jag har tvekat att skriva här på sistone, det har inte kännts helt hundra i magen och är det något som jag har lärt mig på sistone så är det att lyssna bättre på magkänslan. Men den närmar sig, med stormsteg. Hemflytten.

Nu känns det viktigt att göra de där allra sista med inlevelse, att åka ut i öknen och njuta av varje sekund av det storslagna landskapet. Att äta hamburgare på Smashburger med alla smaklökar konstant uppkopplade. Att nästan njuta av det märkliga känslan när det är varmt och torrt ute fast det är kolmörkt. Konstigt egentligen hur det mänskliga psyket funkar, att man har så svårt att njuta av saker om de inte precis är på väg att försvinna. 

Idag åker vi ut i öknen och säger hejdå till Mt Ord, storslagen och svårslagen utsikt som passar fint ihop med de storslagna känslorna. Återkommer med bilder lite senare. 

Tucson calling

Är återigen ledsen för det där med glest bloggande, det har helt enkelt varit så mycket den här våren så att jag knappt vet varken vart jag ska börja eller sluta. I allafall så hade vi lösa planer på att sticka över till San Diego under helgen som gick, men eftersom Martin inte kunde hitta någon barnvakt till de fjärilslarver han har på jobbet just nu så fick vi nöja oss med en natt i grannstaden Tucson. Vi hängde i hotellpoolen, åt smarrig mexikansk mat, gick på flygplansmuseum och spanade in grinden till Paul McCartneys ranch. Och fotade kaktusar i både västra och östra delen av Saguaro National Park. Här kommer lite bilder, mest på kaktusar och av någon märklig anledning på mej ätandes olika typer av mexikansk mat. Nåja, bjussar på det.

Stalkervarning på de två sista? Måhända men det är ju ändå freaking Paul McCartney vi pratar om!

Momcation

Okej, precis när jetlagen lagt sig så var det dags igen för en liten tripp över atlanten. Dock bara jag den här gången. Orsaken till resan är inget rolig, min mormor ska begravas imorgon och det kan jag bara inte missa, men jag tänker också passa på att göra det allra bästa av de här dagarna helt på egen hand. Så förutom att försöka slå världsrekord i antal besökta flygplatser på kortast tid (6 st olika på 5 dagar...) så ska jag klämma in en utekväll med en efterlängtad vän bland annat. Bjussar på några bilder från senaste dygnet. Hepp!

Började hemma på Sky Harbor, med fina ökenberg i bakgrunden.

Bytte plan i Houston och blev lite sugen på att gå fel och hamna i Colombia istället för London.

Var väldigt nära att köpa en sån här till Ted...

Utsikt från fönstret, Mississippifloden!

Lite otippat med svensk film i United Airlines utbud.

London calling!

Hemma i ett vårsoligt Stockholm! Phoenix sportade tydligen 98F igår så det kändes helt ok att andas frisk vårluft istället :)

Jetlag from hell

Vi är lite trötta. Tredje natten på plats och jetlagen börjar ta ut sin rätt. Ungarna vaknade vid 3 och 5 första morgonen, helt ok. Igår sov de från 19 till 5 respektive 6 och vi trodde att det var på rätt väg och kände oss mycket nöjda när båda somnade vid 19.30-rycket igår kväll. Men imorse, båda uppe vid 4. Martin gick upp, jag försökte sova vidare med mycket bristande resultat då det lektes väldigt högljutt utanför sovrumsdörren. Jäkligt svårt att ställa om sig själv också när de två små cheferna här hemma bestämmer att dygnet ska fortsätta vara skevt.

Men vi har i alla fall tur med vädret.

Kaffe, american size, tar mig genom dagen (förhoppningsvis).

Axlarna sjunker en decimeter

Tillbaka på arizonsk mark igen, och det känns helt fantastiskt. Förutom att hemma är hemma så är det aldrig så skönt att åka ifrån Sverige som i mars månad när den råa kylan letar sig in genom alldeles för tunna kläder och nästan alla människor man möter tittar ner i backen med ett sammanbitet och lite bistert ansiktsuttryck. Här är nu dryga 25 grader och strålande sol, som alltid, och människor man går förbi på gatan tittar en i ögonen och ler och nickar eller slänger ur sig ett avslappnat "how is it going?". Missförstå mig inte, jag vet att det är svårt att vara glättig när man har levt i mörker och kyla i snart ett halvår och det finns ju något fint i det också men just nu är jag glad över att slippa vara mitt i det.

Jack är nu överlycklig över att ha fått träffa några av sina kompisar igen och igår var vi ute i parken en stund och tankade solljus och värme. Kände rent fysiskt hur mina axlar sjönk typ en decimeter av att bara vara utomhus.

Martin hämtade upp en hyrbil direkt när vi landade och nu har vi alltså två bilar igen, vilket gör vår vardag så mycket enklare då vi kan dela på oss i familjen och göra saker på varsitt håll utan att den andra måste stanna hemma. Idag ska Ted och jag på första simskolelektionen och det ska bli spännande att se om han är lika djärv där som hemma här i poolen. Det har aldrig varit så enkelt att komma tillbaka hit som nu heller, vi ramlar direkt in i våra gamla vanliga rutiner och det känns så himla gött. Jach har förskola igen i nästa vecka och sen så rullar det på. Kan dock inte förstå att det är mindre än 3 månader kvar innan vi flyttar tillbaka! Vi måste verkligen se till att maxa tiden som är kvar, se till att hinna uppleva och återuppleva så mycket härligt som möjligt. Och snart blir det ju så varmt att det är för jobbigt att vara ute långa stunder så det gäller ju verkligen att maxa nu, snart! Kanske sticker vi på lång utflykt med övernattning redan nästa helg, till grannstaden Tucson. Kanske blir det något annat galet upptåg som den här familjen drar iväg på, vem vet.

Jag får förresten ofta frågan om hur man gör bäst när man flyger långt med barn, om ni vill kan jag skriva ett längre inlägg med våra tips och trix. Det har ju blivit några turer över Atlanten nu och det går allt som oftast jättebra, därför kan jag med gott samvete utnämna mig till någon slags flyga-
med-barn-expert!

Känns grymt skönt att vara tillbaka i alla fall.

Jetlaggade barn gör ju att man får njuta av en del vackra soluppgångar i alla fall. Godmorgon efterlängtade utsikt!

Picture perfect?

Vill inte gå in närmare på varför men nu har det blivit så att vi ska på blixtvisit hem till Sverige igen, och vi åker redan på onsdag kväll. Vi är ju ganska luttrade resenärer och den här gången känns faktiskt till och med den 15 timmar långa resan som lite av en enkel match (och oj vad det här med att man får nya perspektiv på saker när oväntade grejer händer stämmer, att två småtroll bråkar eller härjar på flyget känns som småpotatis om man jämför med riktiga problem i världen som bland annat har gjort att vi just väljer att åka hem ett tag...). Men vi måste ända ha koll på en del administrativa saker, och bland annat så behöver ju förnya våra visum för att kunna komma tillbaka hit till USA igen.

Och i den ansökningen måste vi ha nytagna foton på alla familjemedlemmar. Och de fotona ska vara av en viss kvalitet, huvudet måste vara rakt fram och ansiktsuttrycket ska vara neutralt. Easy peasy, eller? Nja, fråga Ted vad han tycker att neutralt betyder. Eller Jack för den delen.

Blev förresten lite förvånad när jag botaniserade i grönsaksavdelningen på Fry´s igår och såg att de säljer maskrosblad för ca 20 kr bunten.

Nu blir det pizza framför oscars-galan. På återseende!